Det går att köra Siljan runt på två timmar – men det kan ta hur lång tid som helst. För här kryllar det av sevärdheter, mysiga kaféer, spännande gallerier och strålande vacker natur.

DET ÄR INTE varje dag Dalarna träffas av en stor meteorit. Men man får vara tacksam för att det händer. Det var nämligen efter ett sådant nedslag för si så där 365 miljoner år sedan Siljan bildades. Sveriges sjunde största sjö med sina vackra omgivningar lockar hundratusentals turister varje år. Det är lätt att förstå varför.
Min rundtur börjar och slutar i Leksand. Den östra sidan av sjön är evenemangstätast, medan den västra mer bjuder på naturupplevelser och friluftsliv.
För en barnfamilj hade nog Leksands sommarland varit ett självskrivet stopp, men för en mognare publik är det förmodligen Hildasholm som lockar mer. Huset, byggt 1910, var läkaren Axel Munthes bröllopsgåva till hustrun Hilda. Här bodde hon och de två sönerna Viking och Grane. Herr Munthe själv tycks ha trivts bäst i villan San Michele på Capri eller, som det ryktades, helst nära sin mycket goda vän drottning Victoria. Trots det dukades alltid hans plats vid middagsbordet – ifall han skulle dyka upp. Oklart om han någonsin gjorde det.

Huset och familjens historia är intressant och guiden kunnig, men frågan är om inte de tretton trädgårdsrummen är det som verkligen gör intryck. I några odlas grönsaker och blommor, andra är mer vilda och kan överraska med en fontän eller en skulptur mitt i grönskan.

EFTER KAFFE OCH hembakt kaka i Hildas trädgårdscafé tar jag gamla landsvägen till lilla Tällberg. Eller lilla och lilla, byn har åtta hotell och räknas som Sveriges hotelltätaste. Här hålls stora internationella kongresser och symposier, och människor kommer långväga ifrån för att fira bröllop och födelsedagar med spa och gourmetmiddagar. Men man behöver inte bo på hotell, det går också bra att ställa upp husvagnen på campingen eller hyra en stuga.

I Tällberg är byggnadsmiljön skyddad och den gamla stilen på husen till stor del bevarad. Att promenera längs bygatan känns som att bli förflyttad flera hundra år tillbaka i tiden. Jag blir trevligt mottagen på hotell Tällbergsgården och äter en sen middag bestående av friterad abborre och färskpotatis.

Efter frukosten kör jag vidare till Rättvik, som bland annat är känt för storslaget midsommarfirande med kyrkbåtsrodd och spelemän i folkdräkt. I slutet av juli anordnas här Classic Car Week då tusentals stolta bilägare samlas för att ses och synas tillsammans med sina välskötta älsklingar. Det är roligt att se bilarna cruisa längs gatorna, men i lokalpressen rapporteras samtidigt om stök och bök nattetid som tär på ortsbornas tålamod. Som alltid finns det två sidor av myntet.

Efter middagen på brasserie Strandvillan vid Siljans strand blir det en glass och en promenad på Långbryggan. Den är 628 meter och byggdes 1895 som angöringsplats för ångfartyg som trafikerade Siljan. Efter den stora renoveringen på 90-talet är den inte bara omtyckt av kvällsflanörer utan också av bröllopspar som låter sig vigas längst ut på bryggan.

JAG FÖLJER RIKSVÄG 70 norrut och svänger av mot Nittsjö Keramik där bland annat den kända Allmogeserien tillverkas. Vardagar kan man besöka fabriken och se när bruksföremålen blir till. Jag köper en skål med obetydliga skönhetsfel till specialpris i butiken.

Om Nittsjös Keramik är känt är det ingenting i jämförelse med Dalahästen som varit en internationell celebritet ända sedan 1939 då den visades upp på världsutställningen i New York. Så det blir naturligtvis ett besök på fabriken i Nusnäs där de mest kända hästarna tillverkas. Parkeringen är fylld till bristningsgränsen av turistbussar och personbilar, många inte oväntat med tyska respektive holländska registreringsskyltar.

Det är spännande att se när medarbetarna med säker hand snidar hästkroppen och sedan penslar fram de traditionella kurbitsblommorna på hästarnas rygg och mule. Men trängseln i souvenirbutiken lämnar jag ganska snabbt.

På eftermiddagen checkar jag in på Sätergårdens Pensionat i Vikarbyn. Där har tiden stått stilla – på ett positivt sätt. Jag tilldelas ett vackert rum med rosenmönstrat överkast och skira spetsgardiner.
– Här kan du få lugn och ro, hälsar ägaren Sofia Forsman och hänvisar till den lilla rosenträdgården bakom huvudbyggnaden. Frukosten morgonen därpå går i samma stil som huset i övrigt: kaffe i rosenkoppar, raketost och sirapslimpa – och Sofia själv, klädd i svart klänning och vitt förkläde, som ser till att vi gäster har allt vi behöver.

FÖRSTA STOPP den här dagen är Mora, mål för Vasaloppet och Dalarnas fjärde största stad, för ett besök på Zorngården. Här bodde konstnären Anders Zorn, vida känd för sitt akvarellmåleri. Men det var porträtten av kända personer – bland annat president Roosevelt – som byggde hans enorma förmögenhet. Efter några framgångsrika år i USA återvände Anders och frun Emma till Mora och lät bygga Zorngården.
– Huset hade alla moderniteter man kunde tänka sig: som rostfri diskbänk, varmvattenberedare, kylskåp och dammsugare, berättar guiden Stina Fahlberg och ger oss besökare en intressant inblick i makarna Zorns liv, men också i tiden de levde. Rekommenderas!

MED MORA HAR JAG kommit till Siljans nordligaste punkt och tar mig nu ner längs den västra delen av sjön. Här är landskapet mer vilt och turisterna färre. Jag följer skyltarna mot Sollerön och tar en bensträckare längs kulturstigen Klikten, även kallad vikingaslingan, som går över Dalarnas största vikingatida gravfält. Vackert!

Från Sollerön tar jag närmaste vägen till Gesunda och en två kilometer lång vandring upp på toppen av Gesundaberget. Lite krävande, men väl uppe tycker jag att det är mödan värt. Utsikten över Siljan och Sollerön är fantastisk. Och kaffet i termos och medhavd ostmacka smakar utmärkt.

De sista fyra milen till Leksand är kantade av skog, ängar och med röda stugor med vita knutar i små charmiga byar. Och i tätorten Siljansnäs, som ligger på en halvö, blir det närkontakt med Siljans glitter igen. Med risk för att verka tjatig: det är hisnande vackert här också.