I mer än ett halvt sekel har Ingemar Gustafsson i Smålandsstenar köpt och sålt amerikanska bilar. Närmare 5 000 har det blivit under årens lopp. I år fyller han 75 men är fortfarande ständigt på jakt efter fina bilar och bra affärer.

RING … RING!

”Ingemars USA-bilar.”

”Hej, jag ringer från tidningen Kombi. Är det Ingemar jag pratar med?”

”I egen hög person.”

”Vi vill komma och intervjua dig. Funkar onsdag nästa vecka?”

”Ja. Men jag vill stämma av på tisdag eftermiddag. För dyker det upp en bra bil, då åker jag. Om det så är till Jokkmokk.”

Förstås! Vilken affärsman med själv-aktning låter en futtig tidningsintervju gå före en bra affär?

JUST DENNA ONSDAG blev Ingemar Gustafsson kvar på kontoret i Smålandsstenar. Kvällen innan hade han återvänt från Skåne, efter en typisk dag i hans liv.

– Jag hittade en Ford Mustang i Lund på nätet, så en kompis och jag tog biltransportbilen och åkte ner. Kopplingen var sämre än ägaren uppgett, men han sänkte priset. På hemvägen plockade vi upp ett flipperspel vi haft på reparation i Hässleholm. Jag är nöjd, jag gjorde en affär som jag kan tjäna några tusen-lappar på, fick hem flipperspelet och hade en rolig dag, berättar han.

HANS GULA BILHALL på uppemot 1 200 kvadratmeter har växt till att bli Smålandsstenars största turistattraktion. Hit kommer bilälskare för att njuta av fläskiga 50- och 60-tals-amerikanare eller pampiga Rolls-Royces och Bentleys likväl som udda rariteter som en Ford Anglia med ett ”continental kit” i aktern, alltså ett reservhjul utanpå bagageutrymmet.

Allt började tidigt 70-tal. En kompis till Ingemar som jobbade på en bilskrot i New York tipsade om en Dodge cabriolet som kostade 1 000 dollar.

– Dollarn stod i 4,20 och en båt-transport kostade 1 000 kronor, så jag bad honom att slå till, berättar Ingemar.

Det gav blodad tand. Den 4 oktober 1973 tog han för första gången flyget till New York för att köpa bilar. Ett svenskt pensionärspar som bodde i stan hjälpte honom – inte minst med språket, Ingemar hade bara gått sjuårig folkskola och engelskan var knackig.  De gick runt på stormarknadernas parkeringar och satte lappar på de bilar de ville köpa. En affärsmetod som han senare tog med sig till South Carolina och Virginia, fattigare och varmare stater med billigare bilar och fler cabrioleter.

– Vi fick snabbt ett gott rykte. Folk visste att den där svensken betalade bra och inte tjafsade när affären skulle göras upp.

Under många år bar det av till USA i april och oktober, när flygbiljetterna var som billigast. Som mest importerade Ingemar 180 bilar per år. Nu är det slut med det.

– Dollarn står i över 10 kronor och det kostar 25 000 att frakta hem en bil. Dessutom är det mycket arbete, ska jag ta hem 180 bilar krävs det att åker till Göteborg nästan varje dag för att hämta dem i hamnen.

Affärer blir det ändå så att det räcker och blir över.
– Förra året sålde jag 170 bilar. Få byter in, så jag hade köpt in 150 av dem. Det blir nästan en affär om dagen.

Ingemar knappar in en spellista och i bilhallen strömmar musik med Chuck Berry, Elvis och andra hjältar när han ska visa runt i bilparken som han värderar till fem–sex miljoner kronor. Direkt utanför kontoret står en gulbeige Chrysler New Yorker från 1950, som ägts av presidenthustrun Eleanor Roosevelt. En bit bort öppnar han luckan till det pimpade bagageutrymmet på en Buick -61. På väg mot de amerikanska hemmafruarnas favorit Nash Metropolitan visar han upp den jättelika motorn på 440 kubiktum  (7 liter) i en giftgrön Dodge Magnum. Som final bjuder han på en åktur med provkörning i en Cadillac Coupé från 1960. Tillbaka på kontoret kastar han ett öga på det signerade porträttet av Elvis och Priscilla Presley som han fått av den svenske rockstjärnan Little Gerhard. På plats i kontorsstolen kollar Ingemar Blocket och andra bilsajter. Alltid på jakt efter en bra affär.

– Det här livet passar mig. Jag har på äldre dagar även lärt mig att jag har adhd, XL gånger två. Det förklarar en del.

Vad är grejen med att handla med bilar?

– Det finns en tjusning och en spänning. Att våga köpa en osedd bil i Luleå eller att skicka 250 000 kronor till en person jag aldrig träffat. I veckan gjorde jag fin vinst på en aktieaffär. Men jag hade mycket hellre sålt en bil till, även om vinsten varit lägre.

Och varför just amerikanska bilar?

– Det är mitt intresse. Jag kan heller inte tillräckligt mycket om vanliga bilar och de köparna är mer besvärliga. Om jag ska sälja en Volvo V90 kommer en massa frågor om kamremmar, dragvikt och annat. Säljer jag en amerikanare kan jag berätta att den droppar lite olja från växellådan och få svaret ”vilken amerikanare gör inte det?”.

Vad säger du om dagens amerikanska bilar?

– Det är inga amerikanska bilar. Jag körde en Tesla i helgen. Det är en fin bil med en massa knappar och grejer och den går att köra utan att man håller i ratten. Men jag gillar det inte, jag vill höra motorljud och vill ha en nyckel, en ratt och en växelspak.

UNDER ÅREN HAR Ingemar Gustafsson fått parera en del konjunktursvackor. På 1990-talet fick han börja importera stora jeepar och pickuper från Tysk-land. I dag är det tyskarna som vill köpa av Ingemar.

– Men jag vill helst inte exportera, då kommer bilarna aldrig tillbaka. Jag vill att de ska rulla på svenska vägar. Då kommer de dessutom ofta tillbaka till mig, det är många bilar som jag har sålt både två och tre gånger …

Reportaget började med ett telefon-samtal. Två dagar efter intervjun är det Ingemar som ringer.

– Du måste berätta att detta inte varit möjligt utan min fru Agneta. Hon har inte bara stått ut med mig och stöttat mig. Hon har kört bilar på nätterna, väntat på mig i bilen i USA och skött bokföringen för att nämna några saker. Jag vill också tacka Elofsson som jobbat här i över 25 år som säljare och rekonditionerare.

Ingemars 3 favoritbilar

Chevrolet Impala coupé 1958

Buick Limited coupe 1958

Chrysler New Yorker cabriolet 1948